Leta i den här bloggen

tisdag 7 augusti 2012

Andlig Ateism

Fick häromdagen frågan av en rätt typisk kristen "Vad är det för andar vi pratar om i en modern andlig ateistisk livsåskådning ...". Rätt lätt att svara på, räcker med att citera Wikipedia om andlighet: "andlighet behöver inte inbegripa tron på något övernaturligt eller transcendent. Även utövande eller beundran av konst, musik, litteratur, mm, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, är immateriella till sin natur och kan ge en översinnlig upplevelse". Trots att man kan vara andlig utan att blanda in andar har den religiöse, i vanlig ordning, fastnat i sin egen snäva tankvärd som hen, medvetet eller omedvetet, försöker påtvinga andra (med ett underförstått tolkningsföreträde).

I diskussionen gjorde "Täpp-Anders" följande kloka reflektion:
"Spirituell och andlig anspelar båda på samma sak från början, nämligen att andas. Redan de gamla grekerna och romarna insåg att en viktig skillnad mellan de levande och de döda var att de andades och denna skillnad tillskrevs magiska förklaringar så som en särskild livskraft o dylikt.
För mig innebär andlighet och spiritualism att man inkorporerar en del magiskt tänkande i sitt liv. Inget fel i det men samtidigt inget väsensskilt från att tro på övernaturliga väsen av något slag.
Jag föredrar faktiskt materialismen som filosofi och anser den räcker utmärkt att förklara känslor som kärlek och avund eller bra böcker, och tycker nog att inga upplevelse kan per definition vara 'översinnliga'. "

Surfar man på begreppet "ateistisk andlighet" hittar man flera tankvärda inlägg bland andra: I Svenska Dagbladet kan man 9 maj 2011 läsa att "Även ateister kan vara andliga". På den nu avsomnade  Livsåskådningsbloggen "Det finns ingen sked"  skriver Linus  i en recension av Sam Harris "Spirituality can be—indeed, must be—deeply rational." om "andliga och 'mystiska' upplevelser på ett vetenskapligt och klarsynt sätt". Linus har även skrivit "Svar på 'Andlighet - ett begrepp enbart för troende?'" som sitt svar till diskussion på humanistbloggen.

Frågan huruvida det är möjligt eller meningsfult med en andlig ateism beror på hur man definierar andlighet och vad man lägger i begreppet (som alltid i filosofiska diskussioner). Själv väljer jag, enligt tidigare, en känsla/upplevelse som närmast kan beskrivas i termer av sense-of-wonder, utan att för den skull göra avkall på den nyktra världsbilden. Utöver det beundran och de känslor som Wikipedia nämner lägger jag till känslan att vara del av något större, något viktigare, något som i viss mån känns fantastiskt. Detta större torde vara den resa i universum som livet, och dess avkomma kulturen, gör. Livet och kulturen besjälar ett annars kallt och dött universum. På samma sätt som utvecklingen inom datorspel går mot "nya spelhjältar av kött och blod" väljer jag att se ett universum fullt med liv och kultur. Det största sammanhanget, som vi alla är del i, blir då livets och kulturens utveckling mot framtida former - en storslagen resa. En utveckling som kanske kan beskrivas som universums andedräkt. Våra föregångare, som satt runt lägereldar och fantiserade ihop embryot till knasiga kreationism och annan metafysik, kanske skulle ha uppfattat dessa former som gudar?

Bild från bloggen Raw n' Wild

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar