Sara Pellving ställer den retoriska frågan "Vem tänker du på vid din farfars begravning?" och ger ett klok svar: "Begravningsceremonin har en viktig roll i att föra de anhöriga framåt i sorgebearbetningen. Men den uppgiften har en biroll i de flesta svenska ceremonier i dag. Vi lyssnar till kristna sånger, i stället för sådan musik som farfar tyckte om. Vi lyssnar till Bibelns ord, i stället för till fler anekdoter om farfars barndom, hans milstolpar och underfundigheter. Det borde ju egentligen vara självklart att det är den döde som ska dominera sin egen begravningsceremoni. Begravningen är ju bokslutet över farfars liv, när vi minns, försonas och tackar för den tid vi haft tillsammans".
Sara fortsätter "en präst talar i genomsnitt sju minuter om den som dött. Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv värt mer än så? Varför är det inte självklart att det är den döde och hans/hennes närstående som är huvudpersonerna på den egna begravningen?".
Jag kan inte annat än instämma i Pellvings skarpa reflektioner och kloka ord. I det sekulära Sverige har de kristna ritualerna blivit otidsenliga. Det är samma med begravning som dop och bröllop: hög tid att överge ceremonier baserade på gammal vidskepelse till förmån för moderna mer ändamålsenliga sekulära ceremonier. Nej, låt oss på begravningar och i kommande helg istället fokusera på bortgångna nära och kära och våra egna känslor.
2/11-12 Replik "kristna begravningen har ett budskap" i SvD, Kort livslängd för gravstenar SvD
4/11-12 Replik2 "Ett krav som äventyrar religionsfriheten" SvD
Bild från Edafos.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar