Hans slutsats blir att "det finns hopp när världens ekonomier går mot ny vintertid. Det finns eviga värden som trotsar varje kvartalsrapport. Det finns en kärlek som i varje sparpaket garanterar ett absolut människovärde. Det finns en tro som bär över konjunkturturerna".
Om än lätt naivt så är det inget fel på budskapet. Tro, hopp och kärlek behövs men frågan är om det finns så mycket religiös tro kvar. Vi lever i en värld som allt mer karakteriseras av ett vakuum efter religioner. I tider som dessa känns det extra traumatiskt - för det kanske är som Grahn skriver "kyrkan har inget annat uppdrag än att ge människor en mening. Det är kyrkans system”. För den moderna människan i ett sekulärt samhälle känns dock löften om kärlek från en gud och om evigt liv som förljugna. De ger föga tröst. Men visst, Grahn träffar huvudet på spiken, att känna mening och känna sig delaktigt av något större blir viktigare i kärva tider: bättre brödlös än rådlös.
Den viktigaste uppgiften för en ateistisk livsåskådning är antagligen att visa på möjligheterna till mening i livet. Formulerar man om Grahns slutord till något nyktrare borde det bli: Det finns hopp, det finns framtid, det finns mening. Det finns ett större sammanhang som vi alla är del av! Oavsett konjunktur!
Detta större sammanhang är utveckling av livet och kulturen. Vi själva och vår insats är bara en ett par tecken i ett ord, i en mening, i ett stycke, i ett kapitel, i ett band av vår gemensamma historia. Det kan ibland vara svårt att se skogen för träden, eller vägen över fjället när snöstormen drar in, men det finns en väg, det finns en framtid och det finns en utveckling. Vår utmaning blir att finna den, lär känna den och följa den. För vår tid är inte slutet, den är inte ens början på slutet men den är, kanske, slutet på början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar